50X5:44: Haze it may be

Jag har hört att man precis innan man fryser till döds känner sig varm. Jag har hört att man hittat ihjälfrusna människor, som tagit av sig kläderna och legat halvnakna i snön med ett rofyllt uttryck i ansiktet.

Jag vet inte om det är sant, men jag vet däremot att om man tar upp lite snö från marken och kramar den till en boll och håller bollen tillräckligt länge i handen, då börjar den iskalla klumpen snart att bränna mot huden.

Jag vet att tillvaron är full av motsägelser. Jag vet att desto starkare jag känner för något, desto svårare tycks det vara att hitta rätt ord för att beskriva det. Jag vet att det i regel är ordlös musik som får mig att förstå saker och ting. Jag vet att det påfallande ofta är musik som låter artificiell och främmande som känns mest bekant, som får ett igenkännande eko att stämma upp någonstans djupt inuti i mig.

Och jag vet att Taylor Deuprees album Northern inte bara är ett av de vackraste jag någonsin hört, utan också att det i uttryckets sannaste bemärkelse verkligen är ett av de mest obeskrivligt vackra album jag hört. Det går nämligen inte att beskriva. Det går bara inte. Och som absolut vackrast och mest obeskrivligt är det under de tio minuter Haze it may be ljuder.

Så istället får jag nöja mig med att beskriva den där bilden jag ser framför mig varenda gång jag lyssnar på Haze it may be – den där jag håller en slarvigt kramad snöboll i min hand, och vintersolen reflekteras tiotusen gånger i tiotusen små, små speglar, och isen glöder mot min hud, och bollen smälter och faller långsamt, långsamt isär, och jag vrider försiktigt på den och följer ljuset när det rusar fram och tillbaka genom flingorna. Och så tänker jag på det där som någon skrev någon gång:

”Det sägs att varje snöflinga är unik, men hur kan någon egentligen vara säker på det?”

Nej, vem vet egentligen?

Bra så.